Har pratat med Johanna och Emilia på skype. Eller, de pratade och jag var tyst. Hade inget att säga för jag var så.. chockad? Nej kanske inte chockad utan bara... likgiltig.
Johannas värdmamma är sjuktfalsk, och får johanna att må dålig. Johanna vill inte rematcha, vågar liksom inte. Hon planerar istället på att stå ut i nån månad till och sen dra hem. Emilia lika så.
Jag trivs jättebra i min familj, verkligen! MEN, alltid ett men. Men jag tänker så här: Vad är det som håller mig kvar?
Och svaret är just de två tjejerna. För fler som de finns det inte inom räckhåll. Inte här i alla fall. Och om de åker, vem ska jag då skype med amerikansk tid? Vem ska jag träffa på helgerna och planera galna saker med? Jag kommer ju gå under. Självklart så finns det ju au pairer i mitt cluster som man kan umgås med. Men inte så. Inte som man kan PRATA med på det sättet. Förstår ni? Det är skillnad på att ha en vän som man kan fika med eller gå på bio med men that's it. Jag behöver mer än det..
När jag hörde de planera sina hemgångar så blev jag bara så sjukt illamående. Eller snarare är fortfarande. Vill inte åka hem, men jag vill inte vara här. Rematcha till ett annat ställe, fine. Känns ju nästan som att man måste ge det ett försök innan man ger upp. För jag vill inte åka hem av anledningen att två andra åker hem! Det är inte jag. Jag är starkare än så. Har jag väl tagit mig hit, kan jag försöka leva ut det till max. Efter regn kommer alltid solsken, eller hur..? Men då vet jag, om jag rematchar, att jag inte kommer komma till en familj som kan mätas med denna. Och inte vet jag heller om det kommer finnas människor i närheten där som jag känner att jag kan te mig till.
Alla, verkligen alla, har om och om sagt till mig hur avundsjuka de är på min förmåga att skaffa vänner fort. Och visst, det gör jag mer än gärna. Om det är några som jag VILL umgås med. VILL INTE umgås med tyskarna och fransyskorna här i området. Inget fel på dem, men jag klickade bara inte med dem som med MINA vänner.
Vill inte att det ska vara så här!!

Jag tänker inte låta det här tynga ner mig än. Den dagen, den sorgen. Fungerar inte att gå och oroa sig och må dåligt över vad som kan hända. Nu ska jag ta vara på den tiden jag är här. För vem vet hur länge till det är..

Ska kolla heroes nu, kan inte sova för tillfället..