Avskedet var sjukt jävla mad bra, kan inte be om finare vänner. I slutet blev det sjukt jävla mad jobbigt istället. När jag skulle säga hejdå till Kim och Donya så forsade tårarna. Fick använda all min kraft för att försöka tänka på annat, så att vakterna och poliserna som vandrade runt på fridhemsplans station inte skulle tro att jag var något psyko eller dylikt.

Idag är jag minst lika emotionell, började nästan att gråta när jag såg Chelsea imorse. Jättekonstigt, jag brukar aldrig gråta och nu vill jag gråta fett mycket. Sist jag åkte var jag helt motsatsen till hur jag ställer mig till att åka idag. Jag var helt jätteglad och föll inte en tår (eller jo, när harald började gråta på avskedet den gången blev det svårt att hålla tillbaka tårarna) och hoppade fram på arlanda.

Troligtvis kommer jag inte hoppa fram på arlanda imorgon (eller om några timmar, med tanke på att jag ska vara där om ca 19 timmar) och sitta och deppa tills planet lyfter.

NI KOMMER VARA SÅ SJUKT SAKNADE!