De här senaste dagarna har handlat mycket om fräckhet. Hur man alltid tror det bästa om folk och sen blir jätteförvånad när de gör något fräckt. Men när slutar man bli så förvånad över att människor kan vara fräcka? Eller faktiskt rent av onda? egoistiska? Vi alla har nog varit med om att folk har gjort saker man verkligen blivit förvånad av, men vi slutar verkligen ALDRIG att bli förvånade. Vi hade ett långt snack om det i Torsdags på Linns födelsedagsmiddag. Och även fast vi hade disskuterat att vi borde egentligen inte bli så förvånade att människan egentligen inte är helt god, så kom bomben i Lördags. Har aldrig blivit, och är för den delen, så förvånad och sviken på samma gång. Ni vet sådär så man inte riktigt förstår vad som har hänt? Jag känner bara hur sjukt egoistiska och själviska människor kan vara när de själva hamnar i en svacka. Men guess what, vi har alla mått dåligt? Jag vet att människor tar det olika. Börjar festa jättemycket, låser in sig på sitt rum osv. Men det här? Det här toppade verkligen toppen. Både jag och kim liksom visade att vi fanns där och allt vi fick tillbaka var.. ingenting. För det var just det som hände, vi hörde ingenting. Fick inget hejdå, fick ingen förklaring, fick ingen ursäkt. Jag tycker att jag faktiskt förtjänar iaf ett hejdå när man drar sådär, speciellt med tanke på att jag kommer att flytta låååångt bort om en vecka av faktiskt rimliga skäl. Jag kanske också drar, men jag har minsann sagt till innan.
Så ja, jag känner mig sviken och chockad över att det ens hände. Och att sen få höra att jag ska egentligen tycka att det här egentligen är okey, gör bara det hela mycket mer komiskt än vad det är.

Men what to do när människan egentligen inte är helt igenom god? Men om det är något som sårar mig, så är det när man blir sårad av ens vänner. Jag har ingen stor kärlek, jag har mina vänner, de är mina kärlekar.

PUSS