Så, idag var D-dagen.
Jag pratade först med min counselor efter au pair mötet. Jag storbölade mig igenom det. (observera att det var FÖRSTA gången jag grät sen jag kom hit)
Men hon var väldigt förstående och sa att rematch får det bli och att hon kommer hitta mig en familj! Är nämligen överskott på aupairer i rematch nu så det är svårare att hitta en familj. Som tur är kan man rematcha en längre tid om man har någon annanstans att bo, och jag har ju mammas kusin på long island som jag kan bo hos i värsta fall.

Sen när jag kom hem så gick jag ner och ringde Johanna som peppade mig inför mitt tal med Erica och Nick. Gick upp och vad hittar jag där? DE HAR GÄSTER!
Helvete tänker jag och leer mig igenom en hel middag och eftersnack och allt sånt. Självklart så kommer allt det typsiska upp på tal som ska komma upp på tal när man gör slut med sin familj. "Du är så lycklig att ha den här familjen och de här barnen" "Din mamma måste vara så stolt över dig, du är verkligen en enastående 19åring!" "Visst ska florida bli kul sanna?" "Vi ses snart igen Sanna!!" "Du kanske kan göra det här och det här?" "Du måste åka dit under blablabla".
Jag lovar, ALLT vi pratade om handlade om mig i den här familjen i framtiden. Var sjukt jobbigt. SÅ typiskt!

Men sen gick gästerna och jag sa att jag behövde prata med dem. Vi sätter oss ner och jag börjar stört böla, igen. Berättar allting så bra jag kan. Erica sitter och stirrar på sina fötter, nära tårar. Och nick var verkligen klippan. Han pratade och la in vissa skämt för att lätta upp stämningen och förstod och verkligen stöttade mitt beslut. Sen när vi pratat klart och jag förklarat att någon au pair kommer bli lyckligt lottade i den här familjen om de gillar området. (Finns nog ingen bättre familj än den här!!)
Nick går fram och kramar mig (Liksom mannen i huset som är så macho) och jag gråter. Erica börjar gråta och jag och hon står och gråter i varandras famnar ett tag innan vi säger godnatt.

Seriöst, känns som jag gjort slut med en pojkvän.
No kidding.